Maria

Jag trodde jag hade blivit av med den,
men tydligen inte...
Den kom tillbaka...
För 24 timmar sedan...
Jag ville bara skrika,
kasta saker omkring mig,
göra mig själv illa...

Jag skrämmer mig själv,
jag trodde att jag hade arbetat mig förbi allt sådant,
men nu kommer det tillbaka med en skrämmande styrka.
Kraften i den här attacken var så stark att jag inte kunde kväva den,
jag kunde inte stoppa tårarna från att rinna,
jag kunde inte...

Den tog allt,
all min kraft, all min glädje, all min ork.
Kvar finns kylan,
tomheten och rädslan.
Rädslan för vad jag är kapabel till just nu,
rädslan för att skada mig själv,
och ännu värre rädslan för att skada människor jag bryr mig om.

Hela dagen har jag gått omkring med ett leende på läpparna på jobbet,
ett leende så falskt som det kan vara, ett leende som falnat så fort jag varit ensam.
En smärta så stark,
en ny panikattack på väg,
ständigt under trycket att hålla den borta...
Jag måste, jag får inte bryta ihop,
inte nu...