Maria

Du vill uppenbarligen inte ha någon kontakt med mig även fast du säger att du vill,
återigen dessa dubbla budskap....
Suck,
jag pallar inte,
du får helt enkelt vänja dig vid att jag skiter i dig så länge du inte kontaktar mig.
Du kommer inte få några sms, inga samtal, ingenting om du inte kontaktar mig först,
men jag är realist och inser själv att det inte kommer att hända.

När jag och Jojjo träffade Kitten idag insåg jag vad det är jag saknar,
vad det är jag inte tycker om med att vara singel.
Jag vill ha en person jag kan gå hand i hand med, en person som bara kan ringa för att säga att han tycker om mig, eller bara för att höra min röst, en person som förhöjer mysighetsgraden.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen;
jag är förhållandemänniska,
visst, jag kan vara singel utan problem,
men jag trivs allra bäst i ett förhållande.

Fast samtidigt är jag förhållanderädd, vilket inte riktigt går ihop.
Men det är sant,
jag är livrädd för förhållanden,
för att bli så "beroende" av en person,
jag är livrädd för att bli sårad,
utnyttjad,
övergiven,
sviken.
Jag är rädd för att sätta min tillit till en männniska så mycket att jag kan ge personen i fråga hela mitt hjärta,
därför sabbar jag allt som kan bli nåt stabilt och bra.

Jag vill inte göra så längre,
jag vill lära mig älska helhjärtat och fullständigt,
jag vill våga slänga mig ut i det okända,
medveten om att det finns en hand som håller i min och ser till att jag inte tappar bort mig i virrvarret av känslor, tankar och ångest.
Jag vill våga lita på att personen kommer vara där och lyssna när saker blir jobbigt,
att personen kommer att ställa upp och inte sticka bara för att jag blir rädd,
jag vill våga hoppas att personen ska kunna stoppa mig från att sticka när jag blir rädd.

Jag har verkligen lyckats skruva till mitt liv väldigt mycket genom det här,
jag har lärt mig hantera ensamheten,
jag är bra på det nu,
men det här är ett problem jag behöver hjälp med,
men det är dock lite svårt att lösa det själv, det krävs liksom en annan människa som är beredd att ta på sig det han har framför sig för att kunna hjälpa mig.

Oj, jag insåg just att jag har öppnat i princip hela mitt hjärta för er och vräkt ur mig en massa saker, men aja, det får bli som det blir, jag behövde skriva av mig och sen struntar jag i hur många som läser det just nu.

Jag är lycklig.
För första gången på länge kan jag säga att jag är lycklig och verkligen mena det från hjärtat.
Jag har kommit till freds med mig själv,
med vem jag är och vad jag vill i livet.
Jag vet att det här är precis vad jag behövde,
jag har hittat tillbaka till mig själv och mina drömmar.
Nu kommer förhoppningsvis saker och ting falla på plats av sig självt,
och vem vet, Oskar kanske har rätt,
till slut dyker den där perfekta killen upp som jag gifter mig och skaffar barn med innan jag ens vet ordet av :P
Haha, nej riktigt så optimistiska ska vi väl inte vara, men det känns verkligen som om alla bitar faller på plats,
jag börjar pussla ihop allt till min identitet igen.
Det känns som att jag skulle kunna ställa mig i spegel och säga;

"Hej Maria,
skönt att ha dig tillbaka.
Jag har saknat dig!"

För det är precis vad jag är;
Tillbaka,
precis som den jag är och den jag vill vara.

Ciao!

...till er som fanns där igår när jag behövde er.
Till Niklas som kramade om mig och pussade mig på pannan,
till Melissa som höll kvar mig och frågade hur det var och höll om mig,
till Mårten som bara kramade om mig och brydde sig.

Tack till Tommie som skrev och spelade låten som fick mig att släppa ut alla känslor jag burit på så länge.
Det var dags att släppa ut dem och börja om på nytt.
Nu kan jag släppa taget om det här,
nu kan det inte längre skada mig.

"Var stilla, var nära, var ljuset i mitt hjärta,
var stilla, var nära, var ljuset i mitt hjärtas mitt."
T. Sewón - En bön

Tack för lägret som fick mig att släppa ut de känslor jag tryckt undan och inte låtit mig känna. Nu mår jag bra igen, nu är jag tillbaka.