Maria

Jag mötte Anders på tåget idag igen... Samma tåg som förra måndagen...
Jag stod där och hyperventilerade och Veran försökte lugna mig.
Det sticker i bröstet fortfarande.
Han ägnade mig inte en blick nu heller, vilket fortfarande är förståeligt,
men det gör ont i mig varje gång.
 
Vetskapen om att den här killen älskade mig en gång i tiden,
han ville att jag skulle vara hans allt.
Vad gjorde jag?
Jo, jag sabbade det,
som vanligt...
Visserligen med en skälig anledning,
men det gör så ont här i bröstet på mig varje gång jag ser honom,
varje gång han kommer på tal.
Jag vill bara gråta,
jag orkar inte...

Förlåt för allt ont jag orsakat...