Maria

I lördags inträffade det ofattbara, det som man som vän, syskon eller förälder inte ska behöva ens tänka ska kunna hända.

Min vän Sandra somnade in för alltid efter en lång tids sjukdom. Det är fullkomligt ofattbart att en så ung människa kan drabbas av något så fruktansvärt som cancer, att hon inte längre finns bland oss och att jag aldrig mer kommer att få se hennes fantastiska leende eller få höra hennes smittande skratt.

Resan hit har varit lång och krokig, med många hoppfulla stunder och också många stunder av sjukdomsbefrielse, men tyvärr lyckades leukemin trötta ut min fantastiska vän, bröt ner hennes försvar och tyvärr är inte viljestyrkan alltid det som vinner. Men som hon kämpade dessa månader, hon gav aldrig upp och hon var alltigenom lika fantastisk som hon alltid varit.

Resan började den 8 mars 2010 då hon diagnosticerades med leukemi första gången. Det gick den gången att bota och med hjälp av vänner och familj tog hon sig tillbaka till livet och till att våga tro på framtiden, att bearbeta det faktum att hon varit döende. Hon blev frisk och fick så vara i lite drygt ett års tid. Tyvärr kom sedan bakslaget.
Den 24 juli 2011 fick hon beskedet att cancern hade kommit tillbaka. Hon blev inlagd på sjukhus igen och jag fick den gången möjlighet att komma och besöka henne tillsammans med Alex. Första gången hon var sjuk låg hon på Akademiska i Uppsala och vi hade då tyvärr bara telefonkontakt, men nu när hon fanns på hemmaplan så åkte jag dit så fort jag fick en möjlighet. Vi var där en stund och det var något av det mest fruktansvärda och det mest fantastiska jag varit med. Dels var det fruktansvärt att se henne så orkelös, med blåmärken där man satt dropp och tagit blodprover och dels var det fantastiskt att se hur hon fortfarande var den här starka, glada och alldeles underbara tjejen jag känner. För trots att hon låg i sängen och inte orkade röra sig så mycket så log hon när vi satt där bredvid henne, hon skrattade och pratade om minnen. Hon frågade hur det var, intresserade sig för våra liv, berättade om sjukdomen och vad som skulle komma härnäst. Hon utstrålade all den där fantastiska glädjen, omtanken, kärleken och styrkan som jag alltid kommer att förknippa med henne.
Även denna gång blev denna fantastiska tjej frisk och fick komma hem från sjukhuset, men tyvärr varade inte det så länge denna gång och 7 december 2011 var leukemin tillbaka... Läkarna gjorde under de följande månaderna allt som stod i deras makt för att få cancern att gå tillbaka, för att rädda Sandra. Den 26e januari 2012 fick vi beskedet att man dagen därpå skulle ge henne den sista behandlingen och om det inte fungerade så fanns det inte längre någonting kvar att göra. Det första jag hörde var att hon hade responderat bra på första delen av behandlingen och sedan blev det alldeles tyst... Det gick veckor utan att jag hörde någonting och till slut fick jag ett mail som sa att hon var lite piggare och förhoppningsvis skulle få åka hem senare under veckan och då ta emot besök hemma om hon orkade. Den 17e februari kom sedan det ofattbara, leukemin var tillbaka och det fanns ingenting kvar för läkarna att göra mer än att försöka lindra hennes smärta och familj och vänner ville göra hennes sista tid så bra som möjligt.
Den 24e februari fick Sandra komma hem från sjukhuset på prov för att se hur hon skulle må hemma. På morgonen lördagen den 25e februari 2012 drog hon sitt sista andetag och somnade fridfullt in hemma i sin egen lägenhet...

Jag saknar henne så mycket att det gör ont i mig hela tiden. Jag har först nu börjat landa i vad som har hänt rent emotionellt och jag har gråtit mycket sedan jag fick detta fruktansvärda besked. Sedan var det som att tårarna tog slut för att sedan fyllas på igen, nu kan jag gråta igen och jag gör det väldigt ofta.
Sorgen har också tagit sig andra, fysiska uttryck och jag fryser ganska ofta, är konstant trött oavsett hur mycket jag sover och har sedan i lördags förmiddag haft en fruktansvärd huvudvärk som inte går över mer än stundtals då jag tar smärtstillande.
Jag går omkring som i en liten bubbla dit ingenting riktigt når in och jag kan le och skratta, men den där känslan av tomhet som finns inom mig går inte att ta bort. Den där djupa saknaden som slagit rot i mitt hjärta och smärtan av en av de allra mest fantastiska människor jag fått äran att lära känna inte längre finns med oss, inte längre kommer att ringa och fråga hur det är, när vi ska ses. Det är ofattbart att någon som hon inte längre är i livet, hon kommer alltid att fattas mig.

Sandra, jag älskar dig min vän. Jag är så glad att jag fick möjligheten att besöka dig på sjukhuset i somras, jag vet inte hur jag skulle hanterat allt detta om jag inte fått se dig då, fått se din styrka. Jag kommer alltid att sakna dig och jag kommer aldrig någonsin att glömma dig. Våra minnen kommer alltid att framkalla ett leende på mina läppar, vi var starka och vi var överlevare. Vi visste att den andra alltid förstod, vi hade alltid varandra i skolan när det behövdes. Det är så orättvist att du inte längre finns här, men jag kommer att tänka på dig varje dag, så fort jag ser solen, så fort jag känner vinden mot min kind, i mitt hår och varje gång jag är nedstämd kommer jag tänka på dig och hur du alltid tog dig igenom svårigheter starkare än någonsin och hur du alltid hade ett av de där fantastiska leenden över till mig.

Vila I Frid min älskade vän <3
Sandra
1989/12/25 - 2012/02/25

...och plötsligt satt jag här och skrev ett blogginlägg för första gången sedan i maj. Galet!

Mycket har hänt i livet sedan jag skrev sist, vissa saker roliga och andra saker mindre roliga. 
En av de tråkigaste saker som hänt är att jag och Nils har gått åt olika håll och valt att fortsätta enbart som vänner. En av de roligaste saker som hänt är att jag nu tagit min socionomexamen och därför aldrig mer behöver plugga! Jag är färdig med universitetet, det ni. En annan rolig sak som hänt är att jag varit i Berlin över nyår på Taizés Europamöte och mött helt fantastiska människor som verkligen kommit att betyda mycket för mig och kanske också förändrat mitt liv på ett eller annat sätt.

Så nu har jag varit studiebefriad i snart fyra veckor. Fyller mina dagar med läsning, TV-serier, träning och kvällarna jobbar jag antingen på Globen eller är i kyrkan. Ungefär så ser det i alla fall ut mesta delen av min tid numera. Fast jag har ju fått ett till extrajobb också så snart rullar det nog in pengar från fler håll än Globen. Imorgon ska jag även på anställningsintervju för en heltidstjänst på socialtjänsten, det känns väldigt spännande och jag hoppas att jag får den. Det vore väldigt skönt att komma igång och jobba på riktigt, ett 8-17-jobb och sedan ha lite tid att träffa vänner och träna kvällstid också.

På torsdag ska jag åka till Riga över helgen och träffa vänner jag mött i Taizé! Det tror jag kan bli helt fantastiskt, jag ser väldigt mycket framemot det. Innan jag åker ska jag hålla en gästföreläsning om socialpolitik, socialförsäkringar och socialtjänsten på en gymnasieskola, något som också ska bli väldigt spännande! Känns som att jag helt klart lyckas fylla mina dagar på ett bra sätt även om jag inte jobbar hela dagarna, men lite lyx tycker jag nog att de med "normala" arbetstider har!

Nej, nu ska jag väl sova lite så jag är pigg och utvilad på intervjun imorgon!
Bye