Maria

Jag är bara förvirrad,
det känns som att människor glömmer mig.
Som att jag bara existerar tills dess de hittar något bättre att ersätta mig med,
eller i alla fall känns det som att det finns de som gör så.
Är det vad jag duger till?
Ett tidsfördriv tills det dyker upp någon annan man kan umgås med och höra av sig till hela tiden?
Så känns det i alla fall just nu...
Förlåt till dig som tar åt dig,
men jag måste ju också få säga vad jag känner någon gång,
det är faktiskt inte speciellt ofta jag faktiskt gör det,
jag brukar hålla tyst och bara ta allt,
men jag har insett att det inte håller.
Efter att jag fick tillbaka min panikångest så behöver jag de vänner som verkligen bryr sig,
inte de som bara vill ha mig där när de inte har någon annan,
jag behöver de som bryr sig.
De andra får mig bara att må sämre och jag orkar inte med det,
jag kämpar fortfarande med att kliva upp ur sängen på morgonen för att jag inte alls orkar efter den helgen,
det var något som gick sönder och jag håller fortfarande på att försöka laga det och jag lovar att ni som bara vill ha mig när ni inte har någon annan och sedan överger mig inte hjälper till med den biten!

Så bestäm er för hur ni ska ha det!
Är jag er vän eller är jag er psykolog som ni går till när ingen annan orkar lyssna?!
Är jag någon ni bryr er om eller är jag bara någon att vara med när det inte finns någon annan?