Maria

"Försöka sätta fler spår av dig på min själ"

Värmande ord i det kalla höstmörkret.

"På rosa moln svävar jag omkring
och njuter av alla vackra ting och jag tänker aldrig mer komma ner,
tänker stanna här. Bedebedebe"

Låten "På rosa moln" satt jag och Tina och lyssnade på när vi satt på bussen ner till Linköping idag och det är så sjukt mkt nostalgi över den låten. Så mycket högstadieminnen, så mycket skratt, så mycket gråt, så mycket.
Nu är jag i vilket fall som helst här, hos Oscar i hans lilla och stökiga rum, det ligger datordelar utspridda över halva rummet eftersom han inte fått sin nya dator att funka än.

Ikväll ska vi träffa Emma och äta pizza och så, tror jag blir väligt mysigt! Känns roligt att det inte går månader mellan att jag träffar Emma den här gången, bara två veckor faktiskt :)
Imorn blir det kanske att spela biljard med Tina och dem, nåt skulle vi iaf hitta på med dem.
Och på söndag blir det hemfärd igen, återigen tre timmar buss med Tina :)

Men nu ska jag gör vara lite social med Oscar, ska nog också beställa biljetter till hemresan.

Ciao!

Jag vet inte vad som hände med att jag var trött och ville sova,
nu ligger jag här i sängen och ska sova, men då kan jag inte göra det istället. It doesn't make any sense at all.
Jag ligger här och tänker en massa istället.
Det är massa tankar som flödar omkring och slåss om uppmärksamhet.

Jag har hittat tillbaka till mitt skrivande, det känns underbart, det har börjat släppa och inspirationen kom tillbaka så där plötsligt en dag med en helt ny story som just nu är under bearbetning för att så småning om hamna på papper.

Jag känner mig allt mindre ensam för var dag som går, sen vet jag väl inte riktigt varför det är så, för att jag helt enkelt börjat vänja mig vid tanken eller om det beror på andra saker, att jag helt enkelt inte har tid att känna efter t.ex. Fast jag tycker väl att ett bevis på att det börjar bli bättre igen är att jag faktiskt har börjat sova bättre igen, även om jag sov jättedåligt hos Lisa i natt.

Det är en månad sedan jag och Anders gjorde slut nu... Det känns jättekonstigt att det gått så lång tid, samtidigt som det ändå känns som att det borde vara ännu längre sen. Jag vet inte riktigt, det har hänt så mycket sedan dess, och ändå har det inte hänt nånting... Jag saknar fortfarande mycket saker med honom, jag saknar att höra honom skratta, att se honom le, att veta att han ville att jag skulle vara en del av hans liv...
Jag saknar att umgås med honom, han är en underbar människa som jag gärna skulle vilja ha i mitt liv, men det är lite allt eller inget på det där planet tyvärr, vilket gör att jag inte är en del av hans liv längre. Jag hoppas bara att det en dag ska förändras, jag vill faktiskt kunna prata med honom igen.

Jag åker till Linköping på fredag, ska bli jättekul. Träffa Oscar igen, bara prata massa skit och umgås, har saknat det. Vi som alltid kunde ses i stan och fördriva några timmar med att kolla i affärer och retas förut, nu är det ju smått omöjligt eftersom vi bor tre timmar med buss ifrån varandra numera.

Jag har tenta snart. Det är bara två och en halv vecka kvar tills min första salstenta. Det är jätteläskigt, jag har ju ingen aning om vad det kommer handla om och jag har seriöst talat 750 sidor att läsa tills dess, INTE kul. Det kommer bli sjuukt mkt plugg närmaste tiden alltså, kommer nog behöva tacka nej till en hel del jobb, även om det är nu jag behöver jobba så jag har pengar hela januari... Men, men, det blir vad det blir tror jag...

Ibland tror jag att jag borde bli bättre på att släppa människor. Jag borde lära mig släppa taget och låta dem passera. Problemet är att jag inte kan göra sånt, jag blir för känslomässigt engagerade i människor för att kunna släppa dem även om det gör mer skada än nytta att hålla fast vid dem. Jag känner det hela tiden och det finns vissa personer jag nu släppt taget om och slutat tänka på, människor som förut betytt allt för mig, men sedan insåg jag att jag inte vill ha dem i mitt liv för att de bara skadade mig. Det krävs dock väldigt mycket för att jag ska släppa taget helt om en människa, jag kan inte låta bli att hoppas på mänskligheten, på att de kommer att förändras och att saker kommer bli som "vanligt" igen. Dock har jag lärt mig den hårda vägen att det tyvärr sällan blir så. Det är inte så roligt, men uppenbarligen sånt som händer och det gör ont när det blir så.

Den här helgen tänker jag ta en paus från alla tankar, jag tänker åka till Linköping, titta på film, spela kort och bara umgås med Oscar hela helgen. På bussresorna ska jag göra lite nytta och plugga sociologi, har trots allt sex timmars bussresande att fördriva vilket borde betyda att jag kan få en hel del av läsandet inför tentan läst. Jag hoppas i alla fall det för min egen skull, annars kommer det bli jobbigt när jag sitter där dagarna innan tentan och tror jag ska gå under. Fast jag har ju Veran, vi ska peppa varandra till att orka de här åren! Så enkelt är det med det bara, spelar ingen roll hur mycket plugg det är så ska vi överleva det. Right Veran?

Asså jag vet inte om jag har skrivit något vettigt över huvudtaget, men jag antar att jag inte har det. Och jag ber så hemskt mycket om ursäkt om ni läst det här och efter väldigt mycket svammel och insikter i mina tankar insett att det här var ett inlägg helt onödigt att läsa, men jag behövde bara skriva av mig allt tror jag, det är lite för mkt just nu för att jag ska kunna hålla det inom mig längre.

Nu ska jag väl snart göra ett nytt försök till att sova och hoppas att det går bättre, jag har faktiskt föreläsning imorn. Det ska bli roligt, det handlar om Karl Marx.

Ciao och godnatt gott folk!