Det går framåt, sakta men säkert.

Klart att det är jobbigt, klart att det är svårt.
Ibland finns det glimtar av ljus där bortom all ångest och alla tårar,
det är i de stunderna jag skrattar,
de stunderna jag kan koncentrera mig.
Idag har varit en sådan stund,
igår var en sådan stund.

Stunderna ökar,
jag saknar fortfarande,
jag gråter fortfarande,
men jag börjar lära mig hantera det.
Jag börjar lära mig leva igen,
börjar lära mig att leva med mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0