Kaotisk dag

Ja, detta har varit en dag av många känslor och tankar.

Den började i morse med att jag klev upp och åkte till sjukgymnasten i Tullinge och fick mitt träningsprogram för gymmet. Måste erkänna att jag är lite stolt över mig själv som har kommit igång nu, efter flera år av funderingar på det har jag fått arslet ur vagnen och tagit mig till gymmet första gånget!

Sedan tänkte jag att jag skulle kika in på Tullinge Gymnasium eftersom jag ändå var i krokarna och tog en kort promenad dit. Den första jag träffade var Camilla och det var verkligen hur roligt som helst! Vi stod och skrattade och kramades ett ganska bra tag innan vi väl kunde börja prata ordentligt. Sedan pratade vi massor om hur det är med livet och allt som hänt och massa sådana saker. Sedan blev dagen bara bättre av att Sara dök upp och vi pratade och skrattade och kramades massor vi också.
Jag och Sara åt lunch och i matsalen träffade jag Andreas, min gamla projekthandledare, som gav mig en bamsekram och kollade hur läget var. Träffade även min gamla mentor Lena, min gamla engelsklärare Annelie, min gamla retoriklärare Klara, min gamla filosofilärare Erik och min gamla historia/geografilärare Martin. Det var riktigt kul, men Andreas var nog nästan roligast att träffa.
Sedan bar det av till Tumba med Sara som skulle till brandstation och jag skulle hem, men vi hann bestämma att vi ska ses på onsdag i alla fall så det ska bli riktigt kul!

Sedan hem och plugga och jag fick faktiskt en hel del gjort! I alla fall stora delar av det viktigaste. Känns som att det faktiskt kan gå lite bra då. Och upptäckte att jag hade fått ett mail till från Max, då blev jag glad och det kändes väldigt peppande att veta att han kommer fortsätta höra av sig och vill att jag också gör det så han får hålla lite koll på mig.

Sjukgymnasten igen var då nästa, vilket var skönt, jag har kommit på att jag saknat det där med att träna som en tok som jag en gång i tiden gjorde. På tåget hem började dock det jobbigaste. Jag mötte Anders... Han ignorerade mig när jag försökte hälsa på honom, vilket kanske inte är så konstigt, men det var jobbigt och gjorde ont. Jag har inte glömt, jag har inte gått vidare fullt, jag har fortfarande svårt att tänka på vissa saker utan att det sticker till i bröstet.

Och nu sitter jag här och borde plugga, men det går inte, jag kan inte koncentrera mig, jag har läst samma mening typ 40 gånger och det håller liksom inte alls. Så nu tror jag att jag ger upp och lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet tills jag måste åka till skolan imorn...

Ciao!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0