Maria

Jag har inte glömt de där korta veckorna,
inte glömt vad som hände.
Nej, istället minns jag.
Minns hur det kändes när du såg på mig,
när du log,
när du höll om mig,
när du höll min hand.
Minns ljudet av din röst,
hur den kunde skicka ilningar längs hela min rygg,
hur ditt skratt kunde få fjärilarna att fladdra som galna i magen,
hur jag hoppade omkring på rosa moln efter att ha träffat dig.

Jag vill helst bara glömma,
eller ännu bättre,
minnas och gå vidare,
men du är som ett spöke i mitt huvud.
Du kommer och går som du vill,
spelar ingen roll hur många lås jag låser,
du kommer ändå in...

Du har helt enkelt nästlat dig in till en sådan plats att jag inte längre kan stänga dig ute...