Maria

Jag är klar med anteckningarna för juridikkursen nu! 58 sidor slutade det på, inkluderat övningsuppgifterna som jag och Veran löste och skrev direkt in på datorn! Så nu ska jag snart lägga mig här på sängen med lite godis och ett glas juice och läsa "Piratdrottningen" av Bertrice Small.

Jag kände något helt galet när jag för några minuter sedan gick ut ur mitt rum, ner för trappan till köket för att hämta juice och sedan gå tillbaka in till mig. Jag upplevde att jag verkligen trivs här!
Jag kommer överens med Anne-Marie numera och jag och Carro har börjat prata mer än vi gjort nånsin tidigare och nu när vi är här och bara är, även om Carro just nu är i Motala, så kändes det verkligen bra.
De tidigare gångerna jag varit här har det varit lite jobbigt och lite så, jag har varit här med pappa, farfar och Niklas och det har liksom inte känts som att jag är hemma här. Enda gången jag egentligen trivdes var väl förra sommaren när jag hade Anders med mig hit, men det är gammalt nu och jag föredrar faktiskt att inte tänka så mycket på det.
Trots allt sånt som det här huset bär på, minnen av en kille jag älskade som inte längre vill veta av mig, så känner jag mig hemma i det här huset.
Jag känner mig som en del av den här familjen,
jag hör ihop med de här människorna,
de är min familj,
min släkt,
människor jag är verkligt mån om.
Det känns helt fantastiskt att känna så!

Jag tror också att min känsla av att äntligen kunna känna mig hemma i det här huset har att göra med att jag lagt Anders bakom mig,
Jag kan se tillbaka på det vi hade med en viss glädje,
för det fanns stunder vi hade det så sjukt bra ihop.
Och jag älskade verkligen honom,
men det var inte meningen att det skulle vara han och jag.
Att kunna sluta tänka på det med smärta gjorde att jag äntligen kan trivas här i det fina röda huset i Motala.

Nu vill jag bara leva mitt liv och få le, skratta och njuta av den stundande sommaren som jag ska spendera så mkt som möjligt med Aru, min familj och mina vänner.
Jag måste ju bara säga att jag är så glad att jag träffat Aru,
han är helt underbar,
jag var såld så fort jag började skymta hurdan han var.
Han behandlar mig med respekt,
han är envis som en åsna,
han är charmig och trevlig,
Han får mig att skratta,
att känna mig vacker,
han låter mig ju aldrig glömma att han tycker att jag är det.
Han får mitt hjärta att ta ett skutt så fort han ler,
han får mig att sakna honom så det gör ont när han inte är här,
han är helt fantastisk och ja,
Jag älskar honom!


Och det här inlägget blev inte alls vad jag hade väntat mig att det skulle bli, men ibland måste man nog minsann få ur sig allt man tänker på.
Nu ska jag läsa smset jag precis fick, som antagligen är från Aru, och sen ska jag läsa lite i min bok, men det lär inte dröja så länge innan jag skriver igen nu när det känns så här.
Har insett att jag skriver ganska mkt oftare om jag är glad och tillfreds med livet än när jag inte är det, bara en till fundering så där.
Ciao!