Maria

Well I guess it's time for that again...
Okej, så här är läget,
jag har blivit dumpad av killen som betydde mer än mycket annat för mig.
Och inte långt efter ber han om en andra chans...

Så vad gör jag åt saken?
Jo jag försöker sortera ut vad jag vill med allt det här. Vill jag gå tillbaka till honom nu när han bett om en andra chans?
Svaret är så enkelt som:
Jag Vet Inte.
Ja, precis så är det,
jag vet inte.
Jag vet inte alls vad jag ska göra...
En del av mig vill gå tillbaka till honom och försöka göra allt bra igen,
medan en annan del av mig säger precis tvärt om...
Jag vet inte vad jag vill just nu,
för jag är rädd.
Rädd för att han ska såra mig igen,
rädd för att han ska göra likadant igen,
men samtidigt rädd för att förlora honom.
Så vad jag gör?
Jag vet inte,
det enda jag vet är att jag behöver lite tid för mig själv,
lite ensam tid utan någon som försöker påverka mig för att själv komma fram till vad jag vill.
Och det kommer ta tid,
men när jag väl kommit fram till hur läget ligger så kan vi prata om det här.

Men just nu,
vänta inte på mig,
vänta inte på att jag ska bli redo,
för jag vet inte om jag någonsin kommer att bli det igen.
Och om jag blir det så kommer det behöver byggas upp från början,
precis allt kommer behöva byggas upp från början igen.
Då handlar det om att lära känna varandra på nytt,
det handlar om att dejta all over again och precis allt sånt.

Kanske är det precis vad vi behöver?

Ja, det gör ont,
det gör så förbannat ont..
Varje sekund lever jag med smärtan,
och alla dessa frågetecken..
Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu,
vill inget hellre än att dra täcket över huvudet,
och få vakna imorgon och inse att allt bara var en ond dröm.
Men så är det inte,
det gör ont när jag nyper, biter eller river,
det är  verkligt,
 men ändå så overkligt...

Jag upptäckte just att min kompis har en jättesöt kommentar om mig på ett community!

ichbits om Dark_angel_89:
Träffats i verkligheten (IRL): Ja
Beskrivning: Jag tycker inte om dig när du har sådana fina skor.

Så söööt!
Hon blev jättekär i minaa fetischstövlar och kunde inte låta bli att bli ledsen för att hon inte hade såna <3
Så söt!

Jag har blivit utmanad av Alex http://pulvermos.blogg.se/ att:
Skriva 7 sanningar om mig själv och utmana 7 bloggare att göra likadant!

1. Jag älskar TV-serien Angel

2. Jag är till viss del mörkrädd.

3. Jag är ett STORT fan av Westlife.

4. Jag är kristen och stolt över det.

5. Jag vill åka ner och vara volontär i Taizé

6. Jag ska plugga socionom på högskolan.

7. Jag vill åka till Sydney

Nu utmanar jag:

Marina

Jessie

Sara

Nathalie

Jag kunde bara fyra, så det får duga ;)

Jag är bara förvirrad,
det känns som att människor glömmer mig.
Som att jag bara existerar tills dess de hittar något bättre att ersätta mig med,
eller i alla fall känns det som att det finns de som gör så.
Är det vad jag duger till?
Ett tidsfördriv tills det dyker upp någon annan man kan umgås med och höra av sig till hela tiden?
Så känns det i alla fall just nu...
Förlåt till dig som tar åt dig,
men jag måste ju också få säga vad jag känner någon gång,
det är faktiskt inte speciellt ofta jag faktiskt gör det,
jag brukar hålla tyst och bara ta allt,
men jag har insett att det inte håller.
Efter att jag fick tillbaka min panikångest så behöver jag de vänner som verkligen bryr sig,
inte de som bara vill ha mig där när de inte har någon annan,
jag behöver de som bryr sig.
De andra får mig bara att må sämre och jag orkar inte med det,
jag kämpar fortfarande med att kliva upp ur sängen på morgonen för att jag inte alls orkar efter den helgen,
det var något som gick sönder och jag håller fortfarande på att försöka laga det och jag lovar att ni som bara vill ha mig när ni inte har någon annan och sedan överger mig inte hjälper till med den biten!

Så bestäm er för hur ni ska ha det!
Är jag er vän eller är jag er psykolog som ni går till när ingen annan orkar lyssna?!
Är jag någon ni bryr er om eller är jag bara någon att vara med när det inte finns någon annan?

Japp, här finns jag,
alltid,
jag lovar att ställa upp om du behöver mig.
Alltid,
det vet du,
jag hoppas iaf att du vet.

Japp, snart är det helg, vilket ska bli väldigt skönt, men tyvärr måste jag plugga väldigt mycket och kommer nog inte ha tid med så mycket annat, förutom jobbet som jag har lovat att jag sak vara på då på lördag. Sedan blir det väl hem och plugga igen, men jag ska försöka hinna färdigt så jag kan gå ut med Kalle på Tunnan också, saknar det, har inte varit där på jättelänge...

Men men nu måste jag fortsätta med mitt skrivande på skolarbetet om jag vill slippa känna mig jättestressad i helgen.

Saknar Abbe gör jag också...

*Vink vink*

Japp, nu har den varit över i flera dagar, men jag har inte haft tid att skriva ner något om den.
Det gick bra, allt funkade, det var riktigt härligt att se och sedan höra allt bra alla hade att säga om saken.
Det var underbart, det uppskattades faktiskt!
Och jag fann nya vänner under tiden också, helt underbart!

Men ja, mitt liv just nu är väldigt stressat, men det känns ändå som allt kommer att gå bra och funka! Om jag har tur så får jag en praktikplats i Örebro och blir borta i fyra veckor i början av nästa år. Det handlar inte om att jag vill bort från allt utan mer om att jag inte riktigt känner att jag kan få tag på någon praktikplats om jag inte får den här platsen.

Men nej, nu ska jag försöka göra nåt vettigt.

*Vink vink*

Jag förstår inte hur man kan göra en sådan sak,
hur kan man bara se rakt igenom en person som går i ens egna klass?
Om någon av mina klasskamrater säger hej är det en självklarhet för mig att svara,
men tydligen inte för dig.
Du såg bara rakt igenom mig som om jag inte existerade och ändå var vi nästan på väg att bli vänner tidigare i våras,
det var iaf vad jag trodde.
Men jag hade väl fel då...

Bara se förbi någon på det där sättet......

Asså shit vad jag är trött, så skoltrött som jag är nu har nog faktiskt aldrig varit.
Jag är konstant trött och orkar inte riktigt plugga till någonting, men ändå så funkar det.
Jag tycker fortfarande att jag valt helt rätt linje och jag trivs jättebra på skolan, men jag är alldeles för trött nuförtiden.
Jag orkar inte, jag vill sova.
Och så ska man jobba ikväll också, på MonsterJam... Mer högljutt evenemang får man leta efter och jag som är trött kommer väl antagligen bli knäpp i huvudet av att stå där.
Men samtidigt så kanske jag får skratta lite åt Emilie och Marina som ska stå där och vara reklambrudar och spela allmänt blåsta blondier i jättetighta, urringade tröjor :P Hahahaha...
Men, men nu ska jag väl försöka röra mig mot mentorstiden även om jag är typ äckligt trött och inte alls orkar, men ibland måste man.

Men ikväll ska jag iaf träffa Abbe så det är ju skönt <3

Asså kom igen, du kan inte alltid skylla på att du är glömsk.
Du säger "Men kul att höra av dig".
Så lät det inte för någon vecka sen när jag ringde dig och du inte hade tid att prata med mig alls,
och sen sa att du skulle ringa upp och inte alls ringde upp.
Och till ditt försvar säger du att du glömde...
Okej, alla kan glömma, men det är ju knappast som att du nånsin kommer ihåg att ringa när du säger att du ska göra det och det tar faktiskt ganska hårt...

Ja, det har jag insett nu.
Det känns som att det var bara några veckor sen vi började med projektarbetet och började planera Gymnasiemässan och nu är det bara en vecka kvar tills det börjar.
Om en vecka har vi byggt klart montern och vi ska sova en natt för att sedan stå där och vara ansiktena utåt. Jag är lite nervös måste jag säga, jag har aldrig planerat en hel mässa på det här sättet förut.
Fast samtidigt känns det som att vi har lyckats bra och att det kommer gå bra, vi har ju iaf lyckats göra broschyrerna om extra idrott och musik samt en marknadsundersökning om OP som alla har blivit jättenöjda med då score för oss :P

Men ja, som sagt tiden rinner iväg och helt plötsligt är det bara 207 dagar kvar tills jag tar studenten också.. Oj oj..

Men nu vet jag inte riktigt vad mer jag ska skriva, men ni får ha det så bra världen så skriver jag väl när jag kommer på något kul att berätta!

Jag tatuerade mig igår!! Det blev en Taizéduva, eller ett Taizékors som det också heter. :)
Det gjorde faktiskt inte alls så ont som jag trodde att det skulle göra, det ilade mer. Kändes nästan som när man ramlar och får ett brännsår i skolans idrottssal.
Den blev jättefin och jag är jättenöjd med den!

Och tack och lov verkar det som att saker kanske inte riktigt är så illa som de verkat, men jag vet fortfarande inte vem jag ska tro...

Ikväll blir det iaf utgång med Tina, Jesper, Oscar och Lisa! Det ska bli jätteroligt, även om jag inte har speciellt mycket pengar, men sällskapet är trevligt och det är ju faktiskt det viktigaste!

Och imorgon kommer Abbe hem från Malmö!!! Äntligen! Jag saknar honom så mycket!!!

Jag har känt honom nästan hela mitt liv.
Jag hade aldrig trott något sånt här om honom,
ALDRIG.
Hur fan kunde han?!
Hur kunde han... Mot henne också.
Hon har ju aldrig gjort annat än stöttat och varit bra mot honom,
varför mot henne?!
Hur fan kunde han?!
Snälla, säg att det inte är sant,
säg att jag kommer vakna upp snart och inse att det bara var en dröm.